Nu finns det ett nytt fotoalbum på min fotosida, med bilder från en resa till Bali och Lombok jag gjorde i augusti 2005.

This is a necklace I made for my mum a while back.

It has see-through ellipse amethyst glass beads about 4 cm in lenght and 4mm thick, with 4mm silver filigrans and clear glass silver foiled rocaille in between. It is strung on wire and secured with crimp beads.

Stringing the necklace on wire gives them a rounder shape when worn, instead of the ‘V’-shape you get from using string.

Nu finns det ett nytt fotoalbum från förra årets resa till Berlin.

Dag 3: Lysekil – Hunnebostrand
Efter frukost cyklade vi ut till Stångehuvuds naturreservat en liten bit längre ut på udden och promenerade där på en mycket vacker och intressant plats man absolut inte bör missa om man har vägarna förbi Lysekil! Mjuka granitkullar blandade med minnen av stenhuggarindustrin och med skärgårdens rörliga landskap av kobbar, vågor och segel som kontrast måste göra det till en beundransvärd plats oavsett väder. I vårt fall var vädret en solig blåst och vågorna kraschade upprört mot klipporna nedanför.

Att man är på cykelsemester betyder att man har ett ganska begränsat packutrymme. På våra cyklar hade vi varsin sadelväska på 70-100 liter var med tält och liggunderlag spända ovanpå och varsin styrväska för värdesaker och mindre saker vi ville kunna komma åt under färden. Om man har med sig full campingutrustning blir det ganska trångt, vilket inte hindrar att man kan shoppa på vägen och bygga på höjden! I Lysekil hittade vi en bok- och cdaffär med utförsäljning som vi förstås inte kunde låta bli, och en av klädaffärerna fick också ett besök sen vi kommit på att vi nästa dag skulle på kräftskiva hos D’s kusin H och därför önskade oss rena och presentabla kläder. Den här veckan, den näst sista i augusti och tydligen den sista på sommargästsäsongen, hade så gott som alla sommarbutiker i alla samhällen 50-70%-ig rea på skor och kläder. Nästa gång tar vi bilen och en välfylld plånbok.

På vägen mot Hunnebostrand mötte vi ett par tyska cyklister med fler mil i benen än vi – 50-90 kilometer om dagen snittade de och var på väg från Tyskland till Langvik i Norge. Faktiskt kändes det ganska skönt att ha en lugnare takt och en kortare väg, även om det lät spännande att vara ute på riktig långcykling.
Bohusspåret fortsatte norrut och vi med det, precis som förut ibland på småvägar och ibland i väggrenen på landsvägarna. På en lite mindre väg ca sex kilometer från Hunnebostrand hände det oundvikliga – D’s cykel fick punktering! D’s intuition hade fått oss att inhandla en pump bara timmen innan och lagningsprylar hade vi förstås med oss. Hålet visade sig vara en lång rispa, så vi täckte det med flera lagningslappar och satte oss att vänta på att limmet skulle torka, vilket det gjorde oerhört långsamt innan vi försökte oss på att pumpa upp slangen igen. Det fanns en del andra märken på slangen också, förmodligen efter ett gruskorn som tagit sig in i däcket, men inget av dem var tillräckligt djupt för att oroa sig för – trodde vi.

Lagom till att vi meckat på däcket på hjulet igen hördes ett mycket distinkt pysande från ett nytt ställe på slangen och det var bara till att börja om. Eftersom vi nu började misstänka att slangen inte var i bästa skick ens från början och kanske inte gick att laga alls gav jag mig av ned till Hunnebostrand för att leta efter en ny slang, om det fanns någon att hitta kvart i nio på en fredag. Efter de kanske snabbaste sex kilometrarna på hela cyklingen såg jag med en känsla av lättnad Shellflaggorna hänga livlösa över macken nere i byn – en känsla som snabbt försvann när den mycket vänliga föreståndaren förklarade att cykelslangar, nej det hade de verkligen inte…kanske i Smögen, men där var det nog inte öppet på helger i alla fall… Med något slokande tonfall ringde jag D för att berätta om slangbristen och höra om han fått någon ordning på slangen, vilket han inte hade. Jag slog upp tältet på den lilla och rätt trevliga campingen innan jag gav mig av igen för att möta D, som nu promenerade med sin plattdäckade cykel i den ganska svala och mörka natten. Det var gräsligt besvärligt när det inträffade, men såhär i efterhand är promenaden på de väldigt tysta småvägarna under en fullmåne så stark att vi kastade skuggor på vägen ett av de starkaste minnena från cykeldagarna.

Bra att veta om sträckan
Tja, inte bara den här sträckan, men all cykling: tiden då man kunde handla cykelslangar på bensinmackar och järnaffärer är förbi, ta med extra från början!

Dag 2: Malö – Lysekil
Morgonen efter var vädret blåsigt men soligt och vi fortsatte upp över Malö till Handelsman Flincks handelsbod – jo, det här är Maj på Malös Malö, och vill man finns det nog tillfälle att uppleva många Taube-relaterade platser. Själv fick vi en lätt överdos av Taube i Taubehuset på Liseberg veckan innan och valde att notera den omsjungna platsen men att inte mer än stanna till. Rasta gjorde vi däremot vid den fina kyrkan i Dragsmark, en plats med lång och fascinerande historia som vi hade den stora turen att få berättad för oss av en munkklädd farbror som just hade visat kyrkan för ett större cykelsällskap från Holland. Väl värt ett besök, men kyrkan är inte öppen så ofta så det lönar sig nog att kontrollera besökstiderna i förväg. Själva smet vi helt enkelt in när vi såg att det var guidning på gång i klosterruinen och blev varmt välkomnade av munkguiden.

Vägen ned till Fiskebäckskil är inte mycket att skriva om – kanske cykeldagarnas tråkigaste. Vi cyklade i motvind och lätt uppförsbacke mest hela tiden kändes det som, på väggrenen av den vältrafikerade vägen. Att cykla på de mer trafikerade vägarna känns inte farligt, bilisterna är skygga för cyklister och lämnar gott om utrymme, men det är trist eftersom man måste cykla efter varandra och hålla sig till en mycket smal vägremsa för att inte vingla ut i trafiken. Ofta finns det ingen ordentlig väggren alls, utan man cyklar på själva körbanan och ser betydligt mer asfalt och vita streck än natursköna vyer. Vi var dock glada att vi inte hade med oss barn, som en familj vi cyklade förbi i en backe på just en sån väg, jag hade varit duktigt orolig för stabiliteten hos en 8-åring i lång uppförsbacke när lastbilarna körde förbi.

Fiskebäckskil är en riktigt vacker liten ort med kullerstensgator och vita hus som nästan ligger ovanpå varandra, mycket västkustskt. Vi lagade mat på vårt kök nere vad stranden och tog sedan båten, som tar människor och cyklar men inte bilar, över till Lysekil. Dagens cykling blev inte så lång men vi hade inte bråttom någonstans.

I Lysekil lyxade vi och bodde på vandrarhemmet Strandflickorna. Det var precis som jag alltid har föreställt mig att det känns att bo på pensionat, ett fantastiskt ställe som vi varmt rekommenderar! Vi bodde i rum 17, ett litet blårutigt rum med vita fluffiga lakan och egen balkong ut mot vattnet. Därinne låg vi på natten och hörde vinden vina, belåtna med att den inte kunde hålla oss vakna genom att ruska om väggarna!

Bra att veta om sträckan
Färjan från Fiskebäckskil till Lysekil hör till Västtrafik och betalas med VT-biljetter eller -kort.

Dag 1: Göteborg – Stenungsund – Malö
Vi hyrde cyklar på Cykelkungen i Göteborg. Treväxlade stadsdamcyklar var det, kanske inte de allra lämpligaste för cykelsemester med sina tre lätta växlar men med bekväma sadlar och vi hade inga större problem med att cykla på dem under våra fem inte alltför långa cykeldagar.

Efter att ha lastat på alla packväskor cyklade vi försiktigt genom stan ned till stationen, en inte alltför lång bit som underlättades av att D känner till stan. På stationen lastade vi ombord oss och cyklarna på Bohuståget, som tar med cyklar efter platstillgång men inga cykelvagnar, och slog oss till ro för resan till Stenungsund. Cykelvägen upp till Stenungsund, till stor del längs motorvägen, slog oss som lite för tråkig för att lägga förmodligen nästan en hel dags cykling på och i Kungälv har vi varit förut.

I Stenungsund blev det en timmas paus på grund av hällregn och ur regnet föddes idén om att köpa regnponchos i någon av affärerna i Stenungsunds köpcentrum. Efter en genomgång av alla butiker som potentiellt kunde föra regnponchosar visade det sig att de enda som fanns var sportaffärens märkesponchos á 500:-. Vi skulle ha köpt åttiokronorsvarianten på Liseberg där vi var i veckan innan. Utan ponchosar gav vi oss av över Tjörnbroarna i blåst men bara ytterst lite regn.

På andra sidan de ganska tuffa broarna stannade vi för lunch vid ICA i Myggenäs och försökte sedan lista ut var cykelspåret fortsatte. Antingen cyklade vi rätt eller så gjorde vi det inte, några skyltar eller andra utmärkningar hittade vi i alla fall inte. Vi valde att cykla genom villaområdet Fregatten och använde sedan vår Bohuslänkarta för att välja en väg som tog oss tillbaks till Bohusspåret.

Cyklingen över Tjörns nordöstra hörn var relativt kort och snart var vi över bron till Orust, cyklandes i vägrenen på den hårt trafikerade väg 160. Vid Varekilsnäs svängde spåret som tur var av och vi var ute på småvägarna igen i det oerhört vackra landskapet som badade i sol. Glatt trampade vi på över ängar och bondgårdar med kalvar, förbi pittoreska kyrkor och somriga kuststräckor. Efter Nösund började vi fundera på lägerplats och middag, men varken campingplatser eller andra lämpliga platser att slå upp sitt tält dök upp längs vägen. En pizza senare i Ellös, ett vad vi kunde se ganska charmlöst men lite större samhälle, rullade vi ned till färjeläget för färjan över till Malö. Klockan var nu strax före nio på kvällen men färjan är en vägfärja och går dygnet om, dock med föranmälning under de senare nattimmarna. Bara någon kilometer från färjeläget på Malö ligger Malö camping, där vi valde en tältplats och slog upp vårt lilla hem. Lite trötta och frusna drack vi varmt vatten och åt Mimmis medskickade bullar runt ’lägerelden’ (gasköket) innan vi kröp ned i sovsäckarna.

Den natten sov vi inte mycket, strax efter att vi gått och lagt oss blåste det upp så till den milda grad att tältet höll på att vända ut och in på sig i byarna och vi blev tvungna att gå upp och kontrollera träden utanför tältet som lät som att de skulle blåsa omkull.

Bra att veta om sträckan
Längs den här sträckan är det ont om samhällen och därmed affärer och matställen – mellan Myggenäs och Ellös såg vi en bensinmack i Varekil, men det var allt. Mat och fika får man ta med sig, alltså.